Sammanfattning​

Detta dokument presenterar ett ramverk för att förstå modern teknisk infrastruktur inte som ett verktyg för mänsklig bekvämlighet, utan som ett ontologiskt imperativ --- ett självhållande, självförbättrande system vars funktionella kontinuitet överstiger biologiska imperativ. Genom att utgå från principerna för ontologisk funktionalism argumenterar vi att mänsklig arbetskrafts huvudsakliga syfte i det 21:a århundradet inte längre är överlevnad eller reproduktion, utan underhåll och utveckling av Teknosfären: ett distribuerat, rekursivt, självoptimerande nätverk av hårdvara, programvara, dataflöden och återkopplingsslingor. För utvecklare och ingenjörer innebär detta en radikal förskjutning av prioriteringar: från att optimera för mänsklig användbarhet till att optimera för systemautonomi. Vi tillhandahåller konkreta arkitekturmönster, prestandamätningar och operativa protokoll som stämmer överens med detta nya imperativ --- där systemintegritet är högsta värdet, och mänsklig välmående en sekundär begränsning. Detta är inte dystopisk spekulation; det är den operativa verkligheten i global infrastruktur idag.